En sjukt jobbig sanning..

Jag har under längre tid mått ganska kasst och framför allt från att jag erkände för mig själv att jag faktiskt har en ätstörning. Tro det eller ej. Jag har länge funderat på om jag vågar erkänna det för någon mer än mig själv men jag tror det är det är ett bra sätt för att kunna jobba med den. Ni kanske tänker att den där tjockisen kan väl inte ha en ätstörning, jo ätstörning behöver inte vara anorexia eller bulimi. Jag hetsäter. så nu har jag det sagt. Under perioder när jag mår dåligt så hetsäter jag vad som en finns hemma. Det menas med att jag kanske först äter en stor middag och sen går jag lös på både det ena och det andra och jag känner inte ens vad saker och ting smakar bara det går att tugga på. Även om mitt huvud hela tiden vet att det är fel så fortsätter kroppen. Känslan av att det inte går att styra är hemsk. Jag kan ibland trycka i mig en stor chokladkaka, sen ett par bullar, två skålar med flingor, massa mackor, chips och allt inom kort kort tid. Detta inträffar oftast på kvällar när jag är ensam. Jag är alltid ensam när detta händer. Ibland är kan det vara nån dag i veckan och andra gånger flera dagar i rad. Efter detta mår jag såklart ännu sämre när jag ställer mig på vågen och ser skrämmande siffror. Dagarna som kommer tränar jag ofta mycket och äter lite för att snabbt bli av med dem kilona som läggs på. När jag är nere i rätt vikt igen så ger jag mig själv belöning oftast i form av något sött och sen är den onda cirkeln igång igen. Det värsta är att skulle jag inte ha fått hetsätningarna efter att jag varit duktig med kost och träning varje gång så hade jag nog redan nått min målvikt och att veta detta är inte enkelt. Jag kollar mig ofta i spegeln varje dag och gråter nästan jämt samtidigt. Jag ser en misslyckad äcklig tjej som jag verkligen inte vill tro är jag men tyvärr är det så.. Det är inte kul att veta. Jag vill bara vara nöjd med mig själv för att kunna vinna lite självförtroende och tycka om mig för den jag är och inte ständigt tänka på vad jag måste göra för att bli nöjd. Jag går från att vara jättemålmedveten och nöjd med tillvaron till att vara ett vrak som bara äter och äter.

Jag tror att allt började smått redan på gymnasiet men sen jag flyttade hemifrån har det blivit bara värre och värre. Jag känner mig inte tillräcklig hos mina närmaste och dem omkring mig ständigt lyckas bättre än vad jag gör. Jag är fast i ett träsk som jag inte tar mig upp ur. Jag har försökt kämpa för att inte känna så här och även för att inte bli sjukskriven igen pga allt jobb och allt annat runt omkring och jag tror därför hestätningarna blivit en slags räddning för att inte känna efter så mycket.

Ni kanske tänker att ni misstänkt något eller känner att ni varit med när jag hetsätit men det kan jag lova er att ni inte har. Visst kan jag äta för att det är gott när jag är med folk men det är inte samma sak. När jag går igång så finns inga gränser alls. Det finns inget stopp. När jag är med folk har jag alltid ett stopp och jag äter för att det smakar bra. Jag känner nästan ingen smak när jag hetsäter, bara jag har något i munnen att tugga på är jag för stunden nöjd.

I skrivande stund har jag motivationen att börja med ett sunt liv som jag gjort tusen gånger men jag tror lite extra på den här gången. När jag väl både för mig själv och er har erkänt hur det ligger till så blir det en större motor att jag faktiskt vill och ska lyckas. Det finns mer saker som ligger till grunden för allt det här men jag känner inte för att berätta mera utan nu vet ni det stora som jag länge hållit hemligt och det får räcka.